I morgon åker jag till Argentina, Buenos Aires. Det ska bli... Härligt med värme, Härligt att träffa min bror och härligt att vara på en plats jag tycker om och blir inspirerad av.

Men, ett stort men är att jag kommer saknar Jonathan väldigt mycket. Längre än så här kommer vi nog inte vara ifrån varandra... Det kommer bli jobbigt på flygplatsen när vi säger farväl, även fast jag vet att det väntar mycket trevligheter och trivsel efter en lång resa.

Det finns en speciell känsla jag kan få när det gäller sådant här. Jag fick den på mitt första jobb. Men någonstans jag alltid fick den var på dagis. Dagis som jag inte tyckte så mycket om. Det var en så oroligt otillfredsställande känsla jag hade av att : nu när jag blir lämnad här finns det verkligen ingen utväg för mig att få vara med den jag älskar, det kommer dröja flera timmar. Just då ville jag inget annat än att vara hemma med mamma i trygghet.

En gång när fröken kom och hämtade mig från rummet där man hänger av sig. Gick jag med henne men tittade bakåt hela tiden och såg när mamma började knyta sina skor och då sa jag: Snälla jag får bara krama mamma en gång till, Hon sa: Nähä du! Nu följer du med här!  Fy för, jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på det.

Liknande känsla fick jag på mitt första jobb, jag kände mig instängd/bortlämnad för man måste verkligen vara där. Under dom timmarna finns det inte chans att få träffa eller vara med någon jag känner mig "lugn" med. Värken på dagis eller på mitt första jobb kände jag att jag fick vara mig själv. Det kanske låter flummigt och som en mognads grej. Nu när jag gräver djupare kanske det beror på att jag alltid haft mycket människor (Syskon) omkring mig som fått mig känna mig avslappnad och att jag får vara den jag är. Jag har oftast varit i större behov eller haft det lättare att ty mig till min familj än vänner.

Så när jag tänker på resan förväntansfullt och med stor glädje så får jag ändå den känslan i magen.
Rädsla av att inte kunna träffa Jonathan precis när jag vill och kunna vara där för honom alltid.

Dock så kommer jag vara med någon annan nära på resan, min bror Axel.  Efter en vecka kommer också min andra bror Nils och hans fru och barn som jag är väldigt nära. Det ska faktiskt bli väldigt kul. Känns redan skönare när jag har fått skriva av mig.

Under är foton ifrån min förra resa i B.A!